Jag sliter satan för att min fina häst ska ha det bra och bli nöjd, går promenader för att han ska slippa stå inne länge, varierar ställen och försöker komma ut i skogen så mycket som möjligt för att få honom glad. Lägger ner HUR mycket tid som helst på hanteringen, att han ska lyssna på mig och följa mig. Det känns rätt värdelöst då när jag inte får någoning tillbaka, han är så jävla ojämn! Ena dagen svävar han in i transporten, andra stannar han utanför stalldörren utan att ens se transporten, vänder sig om och försöker kuta iväg när man försöker leda honom snällt fram mot rampen. Jag förstår ärligt talat inte, jag kan inte testa fler metoder, jag kan inte hantera honom mer än vad jag gör med tanke på att jag går i skolan. Jag försöker verkligen göra det lätt för oss båda.

Jag mår dåligt när jag ser honom skutta omkring och gå på sidan av rampen, jag är orolig att han ska göra sig illa eller att han ska koppla transporten med något negativt. Men ibland går det bara inte, han är stor och vill han så gör han precis vad han vill med mig, varken jag eller pappa har en chans att hålla det djuret om han skulle vilja göra riktigt motstånd. Jag får vara lite hård på honom och finta bakom honom så han ska komma rakt, i hopp om att han går på hela vägen. Jag får daska till honom med en lina eller ett spö någon gång för att sätta honom på plats, och jag hatar det. Det är så hemskt, men jag måste. 

Även fast jag är ledsen och sur på honom när det tar hundra år att få in honom i transporten så gör jag fortfarande allt lika noga, går med honom i över en halvtimme och travar lite i snön där det är mjukt bara för att han ska få lufta lite och slippa stå still. Jag gör det för HANS skull. Kan han inte bara förstå att jag älskar ju honom och allt jag gör är för honom? Det är jobbigt med bakslag, men jag är van vid det här laget, ändå är det lika jobbigt.. Jag tror vi gått över en tröskel, men i själva verket är vi bara på tröskeln och har lika långt tillbaka som framåt, men det är lättare att falla tillbaka än ta steget framåt.

Jag vet inte vad jag ska göra mer än att träna, nu kommer lastträningen hamna högt upp på prio-listan igen. Man ska inte ta saker för givet (; Men jag blir inte bättre av att surfa på vågen hela tiden, ibland tappar man balanen och hamnar i vattnet, och måste ta sig upp igen. And so ooooon

Jag vet att han kan, jag vet att vi kan. Jag måste bara se problemen ur någon annan vinkel och lura honom, så problemen inte finns längre sen. Men det ska inte vara lätt att ta sig någon vart här i livet, (om man inte har 285857235801305 miljoner) och jag är glad och stolt över att ens få chansen att ha en sån fin häst med kapacitet! Det kommer bli braaaaaaaaaaaaaaa, tiden får bara utvisa när allting faller på plats!